Det var en tävling mot klockan och Östersundsbostäder (stänger 16.30), vi var tvungna att köra från Gävle vid 12.00 för att hinna. Klockan slog 12.03 och syster hade kilat iväg mot subway för att lugna de hungriga massorna, VI VAR SENA. Alla var hungriga och även om dom inte erkänner det vet jag att de i hemlighet planerade en strejk om de inte fick mat.
- Hej, Östersundsbostäder sa en mindre munter röst.
- Hej, jag heter Malin och ska flytta upp från Gävle IDAG problemet är bara att ni kanske hinner stänga innan vi hinner komma upp så jag tänkte fråga om det kommer att finnas någon som kan ge mig nycklar LITE senare? (tankegångarna gick- snällasnällasnälla- din lilla....-snällasnälla- om det här inte går då......snällasnällasnälla- vad gör jag då?)
Pjuh, det gick bra och det skulle finnas personal där till kl 17.00 tack gode....för annars hade det börjat pratas om att lämna mig för att bo i skåpbilen och som dom sa "Dra hem till Gävle"
Sen var vi på väg, allt känndes bra, Choel körde snabbare än Bruce Willys i Die Hard, det såg ljust ut. Richardo skriker, ja SKRIKER ut en "polisen" och vi snabbt tycker på bromsen. Nu tror ju jag att Östersundsbostäder motarbeter mig och har ringt tullen för att jag INTE ska hinna. För ja, det var TULLEN som stoppade oss någon stans mellan Sundsvall och slutdestinationen. Nu vill jag att du funderar lite....har du någonsin i ditt liv blivit stannad av en tullcheck? Så jä*la random.
- Kan ni öppna skåpvagnen? sa konstapeln
- Nope (borde svaret varit) men istället svarade Choel snällt Japp för att senare INTE få upp taket eftersom det var SÅ packat.
Vi släpptes och racet mot klockan was on och det rullade på förvånansvärt bra. Vi kom fram 16.55 efter att yrat omkring letandes efter Rådhusgatan 23. Så med nycklar i min hand och började vandringen (med iphone-GPS) mot Tullgatan där vi fann ett kylskåp med 3 ketchupflaskor och en väldigt möglig ost av den ska-egentligen-inte-vara-möglig-sorten.
Jag vill inte att min blogg ska vara av den sorten att jag berättar hur underbara mina vänner är varje dag och jag vill inte heller informera vad jag har på mig, vad jag använder för smink, vad jag har ätit idag eller vad jag lyssnar på för musik MEN jag måste bara tacka mina vänner som hjälpte mig flytta.
Tack till:
Choel- Som alltid finns där, körde, bar och GPS-ade oss fram.
Richardo- Som jag inte umgåtts med tillräckligt mycket mer för att förvänta mig ens en våffla mer än att du hjälper mig flytta 40mil. GPS-ade när Choels Iphone strejkade, bar och varnade när polisen eller fartkameror kom.
Bärhjälpen- Ett gammalt ragg med ett hjärta av guld och väldigt användbara armmuskler och arbetsmoral.
Syster- Som jag vet känner sig lite tvingad eftersom hon känt mig hela mitt liv och det faktum att jag hjälpt henne flytta ca 5ggr. Min andra hand när jag var upptagen och med en flyttrutin som är utom denna värld.
Jag känner mig både rörd och evigt tacksam....
