Livskris

Hej alla trogna läsare!

Först tänker jag trycka på att det finns positiva aspekter av att blogga så SÄLLAN som jag gör. Det tar ju inte upp mkt dyrbar tid.

Som vanligt skriver jag nu när jag har lite uppförsbacke, du vet mens eller nyligen gått upp 2(läs 7)kg. Idag och de senaste dagarna har jag haft lite livskris….du vet, den där: Vad ska jag göra med mitt liv egentligen? Vad VILL jag göra? Vad gör jag inte, för att jag är lat? Vad gör jag inte, för att jag är feg? VILL jag vara feg?!

Inre dialog:

• Klart du inte vill vara feg eller lat!
• JO!
• Nej
• JO!
• Nej, tänk på allt du missar, all potential som bara rinner ut i sanden och då inte ens bokstavlig sand för att du tar dig ingen stans, utan mer: tänk på all smågrus som rullar förbi dina 25 kvm på brynäs.
• Men trivs helt OK på mina 25 kvm varannan vecka och min varannan vecka praktik. Helt ok, lovar.
• Föreställ dig: Du ligger skrynklig på din dödsbädd, mkt pga din låga lön då du inte haft råd med botox. Du sträcker dig efter din coca-cola vid sängkanten tänker (damn…fortfarande tjock, äh what the hell) några barn springer in, nämen är det dina barnbarn? –Mormor/farmor (vissa saker kan man ju inte planera) berätta om the olden days….troligt dialog då mina barnbarn både är superbrighta och lillgamla.
• Jaha
• Och du säger: Njae mina små änglar (de tittar suspekt på mig när de tänker ”Nu har hon tappat det, vi VET att vi inte är änglar”) nu kan jag sakta sjunka in i den eviga sömnen och när mitt medvetande för evigt är förlorat bland stjärnorna kommer min kropp sakta att förruttna. Men jag känner mig redo efter ett långt medelmåttigt liv som jag fyllt med 50% av min kapacitet. Resten lämnar jag till gud!
• Ok då! Dags att rycka upp sig! Damn mitt bättre jag!

Mens-break

Det finns sportlov, påsklov, jullov, och höstlov inte i den ordningen förstås, men ändå lediga dagar då elever kan vila ut sig. Men när man pluggar på universitet får man inte dessa, visst finns bara sommarlovet som belägger hela våren med någon slags CV- och sommarjobbsstress.

Jag är i stort behov av ett lov, några röda dagar annars tycker jag att mens borde bli en sjukskrivningsfråga. För att: Jag har inte bara fysisk smärta utan även en ovilja att leva, att gå upp ur sängen och läsa något som inte har med Tv-serier att göra.

Jag vill ha en mens-break, kan man få det? Bara en veckas sjukskrivning som inte måste följas av ännu mer pluggstress.

Mens: the work of the devil

En gång i månaden sluter sig mörkret runt om mig som om Lucifer själv stickat en personlig snuttefilt just till mig. Det smyger sig inifrån och äter upp allt hopp, vett och lämnar bara kvar EN känsla…choklad. Det finns ingenting jag hellre vill göra än att äta choklad, spelar ingen roll om det är chokladglass, kladdkaka, Marabou apelsinkrokant (som ligger lite höger) eller chokladpudding. All min vilja att träna och må bra, ja du vet bara att hand om mig själv och fokusera på skolan blir som kvävd av mörkret.

Det är svårt att förklara den livlösa smärta som kommer med min uppblåsta mage vars enda fokus är att bli större, mjukare och orörligare. Jag kan sitta och titta på tv i timmar medans jag funderar på vad jag ska äta och jag blir så trött av att INTE bara gå till OKQ8 och köpa mig en 200grammare Marabou. Även efter min middag bestående av ugnsbakade rödbetor, morötter, lök med fetaost (med en sidedish macka med gréve) känner jag att jag VILL HA MER. Tro inte att jag inte är mätt? För jag är så otroligt mätt och orörlig att jag inte vet vad jag ska göra…men så tänker jag, för att undertrycka mitt i världsklass dårliga pluggsamvete att jag kanske skulle vilja ha lite choklad. Eller det är inte så mycket av ett kanske utan mer av ett måste ha choklad.

Jag skriver inte det här för att hjälpa människor igenom sin egen menssmärta. För att med detta ynk och elände förkrymps mitt medlidande till zero och min enda livsgnista ligger i illvilja. Så jag skriver mer detta för att dela med mig av mitt elände som ett sista försök att sprida den ultimata smärtan.

Ps. En vis kompis till mig sa en gång till mig ”jag litar inte på någon som blöder i en vecka utan att dö”

Lägesrapport

Nu tänker jag redovisa mina största fasor februari 2010:

1. DEN PSYKISKA FARAN

Detta känns aktuellt just nu för att jag härrom dagen halkade och dämpade fallet med min högra knäskål. När det är 30 minus som det varit här uppe i norr är det inte halt, så när jag promenerade hade jag inte en tanke på att det skulle vara halt bara för att det var några grader varmare. Rädslan är för att jag ska halka på trottoaren, åt sidan och en lastbil kommer och kör över mitt huvud. Aj tänker jag, jag är för ung för att dö. Nu vet jag att det är mindre troligt att detta kommer hända (trots min lilla incident i veckan) men jag är ändå LITE konstant rädd.

2. DEN SPONTANA FARAN

När jag kom hem från skolan idag kl 14.00 tänkte jag INTE tanken: Fasen va dålig du är Malin som inte pluggar klart det du ska göra till grupparbetet i morgon. Utan istället rostar jag lite bröd slår mig ner på golvet för att titta på TV. Sträcker mig mot min universalfjärrkontroll då det slår mig...tänk om det INTE är Americas next top model säsong 10, projekt runway eller ens Dr.Phil att titta på utan BARA det där j**la Extrem home makeover. Till min fasa zappade jag över till 3an och dum dum duum, tacka fan för att det var Tyler som stod och skrek åt en massa slavarbetare. Nu var det ju tack gode gud Vänner på 5an, så dagen räddad.

3. DEN EVIGA FARAN

Idag klockan 10.15 hade vi ett OBLIGATORISKT seminarium i sal G1350. Till seminariet skulle vi ha läst artikeln Mobbning: en sociologisk diskussion och reflekterat över denna. För att förstå varför denna punkt är så viktig för mig kan man behöva lite backgroud: Jag och min syster är uppfostrade med en VÄLDIGT stor mängd arbetsmoral och detta resulterade i min extrema skräck för att sova över. Helt livrädd var jag varje gång jag skulle sova, för att jag inte skulle vakna i tid och värre än så var det. Varje morgon vaknade jag med panik över att jag sovit över, trots att detta sällan var fallet som det sällan är när man har tre väckarklockor.

I alla fall toppade jag min karriär som sönderstressad jorden-går-under-om-jag-vaknar-30-minuter-senare-än-väckarklockan-person när jag gick i kanske 7an.

Så här var det och det gick snabbt:

• Ögon slås upp "Fan jag har SOVIT ÖVER"
• Klär på mig snabbare än vad Superman hade gjort i sin lilla telefonkiosk
• Cyklar snabbare än Neil Armstrong till skolan, nedförsbacke hela vägen
• Stannar cykeln, vänder huvudet mot skolan (och nu är det bara 50 meter kvar) och tänker...fan va mörkt det är...

Regnet började falla och när jag tittade på klockan för första gången den dagen ser jag att den är 05.20 detta är INTE HÄLSOSAMT!

Nu, bra många år senare har jag lugnat ner mig lite, men skräcken för att just sova över när det är ett OBLIGATORISKT SEMINARIUM får mig att känna mig som 15 igen.

För er som inte vet vad "sova över" betyder (och det är ALLA jag träffat här uppe i Östersund) betyder det att försova sig.

2010

Jag vet att jag förra året (så skönt att kunna säga att det var förra året som om det skulle varit länge sedan) lovade att jag skulle bli lite mer aktiv på bloggen, men som du kanske märkt höll det inte i sig så länge. Nå ja...I'm back, bigger (bara lite och jag jobbar på det) and better than ever. Kan inte lova att 2010 blir året då Malin blir en officiell bloggare men det kan ju inte vara så svårt att slå statistiken från 2009.

Jag vet inte hur ditt 2010 har varit men mitt har varit helt underbart. Började stadigt den första i första med att jag vaknade av tanken att "jag måste festa" till detta hör att jag inte kom ihåg att jag somnat och trodde fortfarande att nyårsfesten var i full gång....jag hade FEL. Några snabba tankar poppade upp, som en liten survival bainstorming...vad är klockan? Aj mitt huvud...jag mår illa..mår jag illa? -Japp mår illa...måste jag spy? Nej (snabb genomgång av kroppen) men jag måste kissa...Vem är det som sover bredvid mig? (tanken slog mig eftersom det var så jävla tight i min 90s säng att jag inte kunde ta mig upp för att kissa....Ahh det är Choel (min trogne vän) Några smidiga skutt ner från överslafen utan att putta ner Choel från sängen, smidigheten 2010 is feeling good tänkte jag. Inser att festen är över för att klockan är kvart i tio...he he he. Men fasen va kul det var och jag tycker inte att det är fel att min kropp tvingar mig att sluta/somna när jag har som roligast...nej nej, man ska ju sluta när man är på topp ändå.

Japp och sedan dess har det bara blivit bättre och bättre. Jag tandtrådar varje dag, tränar väldigt många dagar i veckan, äter mycket sallad (och har insett att jag är barnsligt förtjust i ruccola), ok jag dricker fortfarande men...ok jag har inget men. Har även kommit över min dödsskräck för skidåkning då jag fick privata skidlektioner av Choel i julklapp/födelsedagspresent. Har den senaste veckan insett jag jag måste förklara mer ingående för det är inte så att Choel (en mycket kapabel skidåkare) som har gett mig privatlektioner utan att en viss Patrick Murphy skidlärare i Järvsöbacken. Alla mina polare bara oooohhh, var han snygg? Och visst var han det och hade jag varit 40 år äldre hade hans fru fått passa sig...det kan jag säga. Nää då, men jag kan åka skidor nu utan att tro att jag kommer dö och det känns som Ayers rock lyfts från mina axlar.

Ses i backen