Hej alla trogna läsare!
Först tänker jag trycka på att det finns positiva aspekter av att blogga så SÄLLAN som jag gör. Det tar ju inte upp mkt dyrbar tid.
Som vanligt skriver jag nu när jag har lite uppförsbacke, du vet mens eller nyligen gått upp 2(läs 7)kg. Idag och de senaste dagarna har jag haft lite livskris….du vet, den där: Vad ska jag göra med mitt liv egentligen? Vad VILL jag göra? Vad gör jag inte, för att jag är lat? Vad gör jag inte, för att jag är feg? VILL jag vara feg?!
Inre dialog:
- Klart du inte vill vara feg eller lat!
- JO!
- Nej
- JO!
- Nej, tänk på allt du missar, all potential som bara rinner ut i sanden och då inte ens bokstavlig sand för att du tar dig ingen stans, utan mer: tänk på all smågrus som rullar förbi dina 25 kvm på brynäs.
- Men trivs helt OK på mina 25 kvm varannan vecka och min varannan vecka praktik. Helt ok, lovar.
- Föreställ dig: Du ligger skrynklig på din dödsbädd, mkt pga din låga lön då du inte haft råd med botox. Du sträcker dig efter din coca-cola vid sängkanten tänker (damn…fortfarande tjock, äh what the hell) några barn springer in, nämen är det dina barnbarn? –Mormor/farmor (vissa saker kan man ju inte planera) berätta om the olden days….troligt dialog då mina barnbarn både är superbrighta och lillgamla.
- Jaha
- Och du säger: Njae mina små änglar (de tittar suspekt på mig när de tänker ”Nu har hon tappat det, vi VET att vi inte är änglar”) nu kan jag sakta sjunka in i den eviga sömnen och när mitt medvetande för evigt är förlorat bland stjärnorna kommer min kropp sakta att förruttna. Men jag känner mig redo efter ett långt medelmåttigt liv som jag fyllt med 50% av min kapacitet. Resten lämnar jag till gud!
- Ok då! Dags att rycka upp sig! Damn mitt bättre jag!
