SJ- Social Järnväg

Ok jag måste erkänna att jag varit ”hemma” i Gävle alldeles för mycket på sista tiden. Den här gången skyllde jag på min boklubb som visserligen visade vara en av novembers hittills bästa dagar. Det var så skönt att träffa mina vuxna människor och prata om viktiga saker som FarmVille, böcker och vin…vi är så intellektuella.

 

Men nu är jag på väg hem och det tar (eller ska bara ta) tre timmar och en dryg halvtimme med världens flashigaste X2000, inkl illamående och en kaffe och bulle för 1200poäng. Man måste ju bara älska SJ, eller det är ju det man tror när man sponsrar dom med stora summor pengar för att få se skyltar som ”Tack för att du valt SJ” vadå tack för att du valt SJ? Herre min gud förra gången jag INTE valde SJ var det en nätt resa på 8 timmar till Östersund. Ok det var billigt men 8 timmar det är en hel arbetsdag.

 

Men men, jag sitter bredvid en lärarstudent på tåget full fart norr. Jag vet att hon pluggar till lärare inte för att jag pratat med henna utan eftersom det faller sig naturligt att kyvkika på hennes uppsats och lyssna in på hennas privata samtal. Borde bli CIA agent?…kanske eller så är det bara så vi svenskar gör, man kan ju inte prata med nån som man ska åka med i X antal timmar.  Men det återkommer jag till. Jag tjuvlyssnade även på den kanske 10åriga snorunge som efter Bollnäs kännde för att säga Max, Max, Max, Max och Max i ett tonläge som får Anna Anka att verka ödmjuk. Underbar technology och Saras Ipod i öronen och jag slapp Max-repeat-as-nesserary och sänkte mitt huvud djupt i en poppig sång…positiva tankar…tänkt positiva tankar.  Pip pip och batteriet var dött. Nå ja det är ju bara några timmar kvar, jag menar tre och en halv timma. Max, Max, Max dånade och hanns mamma som jag faktiskt måste ge lite cred försökte i alla fall påpeka att hans tonläga kanske inta var passande.  

Nu kanske du tänker så här….Hur hann Malin skriva ett helt inlägga trots sina dyslektiska inslag på tre och en halv timme minus tiden då ungjäveln skrek och lärarinnan jobbade på sin uppstats?

Jo för att ungefär 45 minuter in på tågresan kom det en pling…. Lokförarens stämma sipprade ut ur högtalarna. ”Det har skett en olycka någon stans mellan Ljusdal och Östersund så det blir buss från Ljusdal” Jag tänkte ju direkt på alla underbara serier jag skulle missa en måndagskväll eller jag hade väl mest sett fram emot att få kura ner mig i min egen säng i fostersällning för natten men icke sa nicke. Ca 100 stressade svenskar pressade sig in i tre bussar. Sen omplacerades tre i min utvalda silverfärgade buss i någon slags diskriminerade handling mot de som skulle till Ånge….väskor rotades fram och bussen rullade i en betydligt saktare takt än X2000s.

 

Nu har jag har småpratat med min påtvingade främling till vänster och han visade sig bo i mitt hus. Trevlig, driven och lyssnade till Kristina Lugn har han utbildat sig till det som jag kanske håller på att begå mitt livs misstag och utbilda mig till. Det finns något väldigt tryggt med att prata med främlingar och jag känner ett litet hopp om framtida trevliga människor som kommer korsa min väg.                      

 

 

När man äter lite för mycke fil...

Du vet när man häller upp fil i tallriken så mycket man vill ha. Håller filpaketet i högerhanden och försöker avgöra hur mycket det finns kvar. Dillemma...det finns så lite fil kvar att det inte räcker till en ny potion MEN det finns så mycket kvar att man inte vill slänga det. Vad gör jag?
Jo med uttryck som "frukosten är det viktigaste målet på dagen" äter jag mig sjukt mätt på en alldesles för stor potion fil (med musli- med det kan vi prata om nån annan dag).

The big Move

I augusti drog flyttlasset till Östersund- Jag, Choel, Systerryster och Richardo packade in allt jag samlat (och om vi fortfarade delade upp efter smalare och jägare är jag SÅ en samlare) från min lilla etta in i en liten jä*la skåpvagn. Eller det var ju inte ALLT jag ägde... eftersom allt inte fick plats, men det mesta efter en snabb prioretering.

Det var en tävling mot klockan och Östersundsbostäder (stänger 16.30), vi var tvungna att köra från Gävle vid 12.00 för att hinna. Klockan slog 12.03 och syster hade kilat iväg mot subway för att lugna de hungriga massorna, VI VAR SENA. Alla var hungriga och även om dom inte erkänner det vet jag att de i hemlighet planerade en strejk om de inte fick mat.
- Hej, Östersundsbostäder sa en mindre munter röst.
- Hej, jag heter Malin och ska flytta upp från Gävle IDAG problemet är bara att ni kanske hinner stänga innan vi hinner komma upp så jag tänkte fråga om det kommer att finnas någon som kan ge mig nycklar LITE senare? (tankegångarna gick- snällasnällasnälla- din lilla....-snällasnälla- om det här inte går då......snällasnällasnälla- vad gör jag då?)

Pjuh, det gick bra och det skulle finnas personal där till kl 17.00 tack gode....för annars hade det börjat pratas om att lämna mig för att bo i skåpbilen och som dom sa "Dra hem till Gävle"

Sen var vi på väg, allt känndes bra, Choel körde snabbare än Bruce Willys i Die Hard, det såg ljust ut. Richardo skriker, ja SKRIKER ut en "polisen" och vi snabbt tycker på bromsen. Nu tror ju jag att Östersundsbostäder motarbeter mig och har ringt tullen för att jag INTE ska hinna. För ja, det var TULLEN som stoppade oss någon stans mellan Sundsvall och slutdestinationen. Nu vill jag att du funderar lite....har du någonsin i ditt liv blivit stannad av en tullcheck? Så jä*la random.
- Kan ni öppna skåpvagnen? sa konstapeln
- Nope (borde svaret varit) men istället svarade Choel snällt Japp för att senare INTE få upp taket eftersom det var SÅ packat.

Vi släpptes och racet mot klockan was on och det rullade på förvånansvärt bra. Vi kom fram 16.55 efter att yrat omkring letandes efter Rådhusgatan 23. Så med nycklar i min hand och började vandringen (med iphone-GPS) mot Tullgatan där vi fann ett kylskåp med 3 ketchupflaskor och en väldigt möglig ost av den ska-egentligen-inte-vara-möglig-sorten. 

Jag vill inte att min blogg ska vara av den sorten att jag berättar hur underbara mina vänner är varje dag och jag vill inte heller informera vad jag har på mig, vad jag använder för smink, vad jag har ätit idag eller vad jag lyssnar på för musik MEN jag måste bara tacka mina vänner som hjälpte mig flytta.

Tack till:
Choel- Som alltid finns där, körde, bar och GPS-ade oss fram.
Richardo- Som jag inte umgåtts med tillräckligt mycket mer för att förvänta mig ens en våffla mer än att du hjälper mig flytta 40mil. GPS-ade när Choels Iphone strejkade, bar och varnade när polisen eller fartkameror kom.
Bärhjälpen- Ett gammalt ragg med ett hjärta av guld och väldigt användbara armmuskler och arbetsmoral.
Syster- Som jag vet känner sig lite tvingad eftersom hon känt mig hela mitt liv och det faktum att jag hjälpt henne flytta ca 5ggr. Min andra hand när jag var upptagen och med en flyttrutin som är utom denna värld.
Jag känner mig både rörd och evigt tacksam....

My way

Frank Sinatra sjunger om att han "did it my way" så jag tänkte berätta lite om MY way. 

Mycket handlar om män i mitt liv och även detta. Jag och några nära vänner skulle ut till min underbara stuga för att njuta av den värmande eftermiddagssolen, dricka alkohol och sjunga lite svenska klassiker. Planen var att vi skulle cykla ut eftersom alla tänkte dricka. 

Kanske två veckor tidigare träffade jag en smart snygg mannen-i-mitt-liv-i-10-minuter, som jag bjöd ut till stugan för att lära känna honom lite bättre. Problemet var att han inte hade någon cykel så Big-mama-Malin sprang hem till syster på fikarasten och lånade hennes cykel-Misstake number 1. Jag låste fast cykeln i räcket utanför jobbet och gick in och jobbade resten av dagen ganska säker på att det INTE var en chansning att låsa fast cykelramen i ett räcke som suttit fast i marken sedan 10 år tillbaka- Misstake number 2.

Hur som haver blev det så att vi åkte bil ut och cykeln blev kvar fastlåst utanför mitt jobb. Nu bodde jag ju i cykelstaden Gävle (med slogan "Har du inte en cykel, varför inte ta en?") så jag var väl medveten om att cyklar stjäls hela tiden. Jag har blivit av med kanske 5-6 cyklar som alla var låsta, så jag visste att det fanns en chans att cykeln kanske skulle ryka MEN jag har ALDRIG blivit av med en cykel som var fastlåst i ramen med ett blocklås, tills denna stund. 

Nu kanske du undrar om cykeltjuvarna har avancerat sin verksamhet och börjat trotsa blocklåsen, men nej. Nu är det här en cykel i min ägo...så det som hände var följande. Magnus på Gavle fastigeter beställde ett jobb av Uffe på Markbyggarna för många många månader sedan och just när cykeln står parkerad där i frid får de fingrarna ur och ska asfaltera just den kvadratmeten där den röda mustangen står fastlåst. 

En dag senare:

Syster ringer mig och frågar var cykeln står och jag svarar att den står fastlåst vid räcket utanför stora ingången. I silverräcket? frågar hon och klumpen i magen kommer då en minnesbild av ett svart räcke dyker upp. Malin lånar cykel (för en kille som inte vill ha mig), låser fast den ansvarsfullt nog i ramen i ett räcke, markbyggarnas trogna anställde Jonas påstår att det "stod en massa olåsta cyklar där" knipsar upp låset lämnar cykeln där och Mustangen är förlorad forever. 

There's the easy way, the fast way and my way     

Kaka söker maka

Jag har inte tillräckligt mer varken fingrar eller tår för att räkna hur många gånger jag har sagt att jag ska sluta med män (ofta i samma veva som jag ska sluta dricka, nervöst skrattande he he he).



En kall väldigt snöig vinterdag (ok det var natt) i december vandrade jag hem med en man och vi hade en jättetrevlig natt. Vi pratade, åt lussebullar, pratade mer och sen "aja" du ser vart jag ska komma. Dagen efter hade vi lite kontakt och jag som annars är lite sen i starten började kände att det här kan bli riktigt bra. Han bootie-callade mig på lördagen och frågade om han kunde komma förbi, "Jej!" och här mina vänner kommer mitt fall... jag vill skylla på att jag hade en lånad Nokiamobil som jag inte kunde göra smiles på men sanningen var att jag ville vara lite svårflörtad som en reaktion på mina tidigare stalkertendenser det året. Det gick INTE hem och trots att jag bytt lakan, duschat och städat lite cyklade han hem till sig istället.
Vi hade lite kontakt under julen då han inte var i stan och sen i januari gjorde han nån tjej på smällen och nu lever de lyckliga i all sina dagar. Jag var för AV så att säga.


Några månader senare träffade jag världens snyggaste på dansgolvet och vi hade lite kul i hans sovrum vid några tillfällen. En dag tittar han mig djupt i ögonen och frågar "Varför fortsätter du att träffa mig?" och jag full och lite dum eftersom jag gillar den här killen (hjärnkapacitet ner på 10% när jag gillar nån för att säga "jag är INTE för smart för dig") kontrar med en "Varför träffar du mig?" varpå han säger för att jag är svår och intressant. Vi kan bara säga att det inte höll i sig och det slutade med att jag var för PÅ.


Jag har träffat killar som bara vill ha sex, många killar som bara vill ha sex och sen har vi killen som ville att jag skulle träffa hans mamma på första daten, killen som INTE har tid, killen som har för mycket tid, musikern, konstnären, alkoholisten, killen som har tjej men "tittar på menyn utan att beställa" som han säger, han som tycker att jag är för på, för av och sen den senaste och min favorit...han som INTE vill ha sex med mig. Han som hörde av sig VARJE dag i en vecka och avslutade vår dubbeldate med en "jag vill inte ha nåt seriöst och jag vill inte ha nåt oseriöst" VAD VILL DU DÅ? Varför hör du av dig? Han vill varken ha ELLER äta kakan och då känner jag så här. Vad är det för fel på kakan?! Och han kanske borde släppa kakan och låta kakan bli äten av någon annan?


Vi har dom som hör av sig när dom INTE är intresserade, dom som hör av sig när dom ÄR intresserade, dom som är intresserade men inte hör av sig och sen dom som inte är intresserade och inte hör av sig....Hur f*n ska man veta?


När jag väl skrapat ihop värdigheten från golvet och insett att jag är en stark självständig kvinna som förtjänar bättre. Då kommer han...alltid, han som ÄR bättre. Mannen i mitt liv... mannen i mitt liv i 10 minuter. Det som följer är dagar av "Vad gjorde kakan för fel" och behovet att prata OM honom är konstant.


Men nu sitter jag här i soffan och tänker tillbaka på gårdagen som var fylld med goda vänner, kräftor och musik och jag säger bara så här...inga mer män för mig, jag har vänner och EN person som följer min blogg.

Prioritering av mindpower

Det har blivit lite mycket nu på slutet, lite mycket fest, vänner, killar, körkort, jobb och skola. För mycket av det goda egentligen och jag orkar inte riktigt med. Min lilla hjärna går på högvarv och KAN faktiskt hantera en hel del, men vissa saker bara fastnar och går som den lilla jävla fågeln i Kalle anka på julafton....Pararpappappap pa, ko ko.

Och vad som fastar är inte den mest vesentliga informationen nej nej, utan gärna det lite mindre betydande...som kanske och jag säger de svagaste kanske som finns att det kommer att betyda något i framtiden om jag spelar mina kort rätt (och det gör jag aldrig)

I förrgår efter två allt för blöta kvällar har jag, miss Lund och Choel kravlat oss ur sängarna med en bakfylleångest som får Hirochima att se ut som en flugsvamp, tagit oss ända till min stuga för att bada. Så när vi ligger där på och guppar på våra luftmadrasser kommer ett väldigt intressant samtalsämne upp "Vad pratar killar om när vi inte är med?" Så självklart vände vi blickarna mot Choel som var den enda mannen närvarande eller inte vände blickarna på riktigt eftersom jag inte för hela världen vill öppna mina blodsprängda ögon och möta solens penetrerande strålar, men du förstår.

Tydligen pratar de om sport, chips och...och...nää sen var det inget mer. Medan vi pratar, eltar och beskriver killar ungefär 80% av vår vakna tid. Varför skev han så och inte så i SMSet? Han skrev kram med utropstecken...det är bra. Undra om han vill träffa mig egentligen? Han sa att han skulle höra av sig men kommer han att göra det? För att inte prata om de timmar vi spenerar med att CITERA sms! Herre gud! Och nu när jag tänker på det med lite distans vet jag att det är slöseri med både tid och energi för att inte tala om att det bryter ner en mentalt.

När man vaknat bredvid världens trevligaste och snyggaste kille fått sin dos av skeden och hålla handen och HAN ber om DITT nummer händer det något. Jag vet inte VAD men man bli såå dum! Man kan inte rå för det. Och det är här det blir fel, för att jag som är en rätt intressant longboardåkande, fotograferande, målande, biblioteksassistent går helt plötsligt till att bli hjärndöd och ointressant genom att bara svara på ett sms. Och ju mer intresserad jag blir ju mer off blir han och virse versa.

Men det vi tyckte var lite underhållande den där varma dagen på sjön var att vi inte kunde prata eller oroa oss över "riktiga problem" utan istället endast eltade sms. Det som kanske skulle vara normalt var att jag kunde ta upp och disskutera flytten till en helt främmande stad där jag inte känner någon för att plugga i 3,5 ÅR eller att miss Lund jobbar i Ö-vik, bor i Lund och har familjen och vännerna i Gävle. Men NEJ NEJ, ett stort fett "Kommer han att smsa mig?" är ju den stora frågan. 

Viktväktare

Sedan januari 2009 har jag varit en viktväktare, inte i den traditionella jag-fick-barn-och-har-LITE-hull-på-magen eller en kilorna-har-lagt-på-sig-med-åren-nu-när-jag-är-pensionär, utan mer av en jag-har-varit-tjock-hela-mitt-liv-och-det-tog-23-år-för-mig-att-inse-det! Jag trivdes som fisken i vatten eftersom jag hela mitt liv inte passat in någonstans, så nu har 16,3kg rasat av.

Så den lite slimmare jag undrar över detta:

• Varför vill ALLA att jag ska äta fikabröd på tex. kalas eller caféer? Why?! Är det illvilja? Mår DU på något sätt bättre av att jag blir tjock igen? Säg fan inte att det är "barnen i Afrika" för det är så 90-tal
• Hur tänkte min arbetskamrat när hon kläckte kommentaren "Jaha, du är med i viktväktarna jag trodde du gjorde det själv"? Det är inte som att vi fettsuger oss en gång i veckan! Jag gör det SJÄLV!
• Varför måste alla veta HUR jag har gjort det? Och kan man svara att jag gjort det själv?
• Var alla mina kläder för små eller har jag vant mig vid någon slags häng och pös?
  

Vissa saker kommer jag aldrig få svar på, men den här viktnedgången har även gett en viss insikt. Jag kan på fullaste allvar säga att världen är ytlig. Mina kompisar brukar påstå att killar gillar mig mer nu för mitt nya självförtroende, men det är inte så... jag har inget självförtroende.

Jag är en av dom som inte har någon slags kroppsuppfattning så den enda anledningen till att jag VET att jag gått ner i vikt är vågen och lite kläder.
Jag känner mig LIKA precis lika som jag gjorde som tjock/eller mullig som folk insisterar att kalla det. Jag menar på att jag gått ner 16,3 nu och har 6,7kg kvar till min målvikt (viktväktar-term) det är totalt 23kg övervikt. Vi kan erkänna att jag var TJOCK nu, tjock tjock tjoooock! Det är inte farligt att säga det.

Nu är det bara att fortsätta träna, äta mindre och stå emot alla som tycker att jag kan unna mig en kaka, ondskefulla människor finns i alla former.

Mormor-tricket

Vi sitter i mormors kök en halvdisig torsdag och fyller våra koppar med pulverkaffe medan vattenkokaren dånar på diskbänken. Jag och min syster pratar om träning och andra vardagliga ämnen, mormor berättar historien om vårt kusinbarn för 10e gången då vi kommer in vad barn gör för saker när de är små. Våra ögon drogs till kaklet och där hänger ett grytunderlägg med pärlor som min syster tydligen gjort någon gång under barnaåren. Det leder till att mormor säger att hon inte har några saker som jag tillverkat och då går hjärnan igång. Jag har alltid levt i skuggan av min talangfulla syster, ni vet när släktingar säger "gud va lång du blivit" (som det är en prestation att växa) och sedan tittar de ner på mig och säger "och du med" med någon slags nedlåtande röst. De lilla självförtroende jag har kommer INTE från familjen den saken är ju klar.

Vid köksbordet beundras grytunderlägget och syster försöker framhäva mina barn-prestationer men misslyckas totalt då mormor kläcker ur sig "Du var ju talanglös som barn" och tittar mig rakt i ögonen. Det blir tyst en stund då meningen bearbetas i min hjärna "DU VAR JU TALANGLÖS SOM BARN?" det finns ingenting som är bra med den meningen och jag kan inte vända det här till något positivt. Jag blickar över och ser att syster som har en min som säger sa-hon-verkligen...? och tackar för bekräftelsen att det där inte är ett ok samtalsämne under torsdagsfikat. 

Jag tror inte på karma, men om jag nu gjorde det skulle man ju kunna tänka sig att mormor är skyldig mig en liten slice.

Jag har nyligen gått ner i vikt och med det har självförtroendet ökat. Du får avsevärt mycket mer energi när du inte bär omkring på de där extra 16 kilorna. Så med detta i åtanke föddes mitt nya motto "kan han- kan jag" och detta ledde till en "kan han åka longboard kan jag!" så in på junkyard.se och tre dagar senare kom den. 

När syster bjuder in mig på fika tar jag min underbara bräda och sparkar iväg. Få inte in i ditt huvud att detta går snabbt eller ser det minsta graciöst ut men jag rörde mig i rätt riktning i alla fall. När jag närmar min mormors trappuppgång ser jag att hon står och suckar över cykeln, så jag hjälper henne med att smörja den och sedan slår vi följe mot systers lägenhet, jag på longboarden och hon på cykeln. Jag tittade bara bort en sekund så var hon på marken. jag vet inte vad som hände men där låg hon med cykeln halvt över sig. Jag rusade fram och slängde bort cykeln "Hur gick det" "Vad hände?" "Har du ont?" hon muttar nåt om att JAG inte orkar hjälpa henne upp och då kommer han. Mörkbunt hår, grå snygg kostym och med en skiftnyckel i handen som talade om att detta var en MAN, "Låt mig hälpa er"    

Jag vill bara säga...tack karma för att du fick mig att inse att hundtricket är SÅ ute. 

Nu är det mormor-tricket som gäller (alla är en sucker för skadade pensionärer)

I huvudet på Malin

Det är måndag jag tittar i La Redoute eller HM's katalog för att peppa mig lite inför dagen då jag vet att tankar om Riesen, Ben & Jerrys, marabou apelsinkrokant eller ALLT annat ätbart tar över ca 80% av min hjärnkapacitet. "Jag kommer att se bra ut i bikini, jag kommer att se bra ut i bikini" går som ett mantra (17% kvar) då jag cycklar de 500 metrarna till jobbet. Har jag nycklar med mig? Larmkort? Träningskläder?

Yes allt är med och jag känner mig fokuserad som en karriärskvinna med vinden i håret. Tegelbyggnaden närmar sig och det går upp för mig att jag jobbar på ett skolbibliotek...damn. Ok kanske inte karriär men kvinna är jag i alla fall. Slår mig ner framför datorn med kaffet till höger...Choklad- mmmmm. Jag är INTE en av dom som säger "Jag kan inte äta på morgonen" eller "Det smakar för mycket choklad" eller "Det är för sött" eller "Det är FÖR mycket" vi kan säga att jag kan äta allt, när som hellst, var som hellst och då inte någon begränsad mängd. Så när man blir sugen kl 08.05 vad ska man göra? "Jag kommer att se bra ut i bikini i sommar- Jag kommer att se bra ut i bikini i sommar" just det...så var det, sommaren flåsar mig i nacken.

Så jag stoppar sötsuget långt bak i hjärnbalken och försöker fokusera men då kommer dom små minnesbilder från i lördags. Shit vad hette han? Nej gjorde jag verkligen så? Varför, varför, varför ringde jag HONOM? Oj oj, jag mår så dåligt, han måste verkligen tycka att jag är såå dryg och jag kan ju inte klandra honom, herre gud stackars karl!

"Jag skulle vilja låna den bok" Just det jobbet! Går och hjälper den vilsna eleven och kommer tillbaka till skrivbordet. Ahhh, glass det skulle vara såå gott med glass nu, magnums nya eller kanske testa nogger mint. Marabou mjölkchoklad helst 200g så man blir riktigt äckligt mätt- Det är jobbigt med sånna tankar hela tiden. Så kommer den bästa tiden på dagen, LUNCH. Den tiden på dagen man får äta med gott samvete och under dessa 30 minuter känner jag mig lite fri. Är du också att du känner dig sugen på nåt sött när du ätit salt? Det tar ca 30 sekunder för min lilla onskefulla hjärna att registrera att jag inte fortfarande äter. Sen sänder den signaler som choklad, glass, kakor, tårta, lakris (och jag är inte ens så förtjust i lakris) till mitt medvetande. 

Men jag är stark och jag har ett mantra "jag ska se bra ut i bikini i sommar" så jag står emot. Får några fler oönskade minnesbilder som bedövar min hjärna och sänker mitt självförtroende. Jag spelar bilderna om och om igen, skämms lite i min ensamhet och plastar böcker. Varvar tankar om ätbara gobitar med skammen samtidigt som jag utför mitt inte allt för tankekrävande jobb. Ibland är det bra att vara kvinna då mutlitasking är en gåva från ovan. Choklad, killar, alkohol, excelfiler, boktitlar, viktminskning, lärarnas önskemål, facebook, mat och framtiden, allt på samma gång tänkt vad jag skulle kunna tänka på egentligen om man bytta ut detta mot något vettigt. 

Tänkte ta nästa vecka ledigt och fundera över Palestinakonflikten. 

Är detta normalt?

Hjälp! Jag är ordinär

Jag är en vanlig liten svensson, med mina 168cm medelläng, bruna ögon och för att inte tala om att jag är mellanbarn står jag inte ut på några sätt. Jag har inga framstående talanger och inte heller är jag särskillt smart. Jag har gjort högskoleprovet 2 gånger (Japp, TVÅ gånger) och vad blev resultatet av dessa dagar av stress och träsmak i baken? Jo...marginellt över medel, inte ens nämnvärt egentligen. Mina betyg från gymnasiet är inte dårliga men...du gissade rätt, de är inte spektakulära på några sätt. 

När jag var yngre, vi pratar de oglamorösa tonåren klädde jag mig i svarta kläder, lyssnade på metal och drack hembränt med apelsinjuice. Den har du inte hört förut eller hur? Ska vi snacka om speciell?  

Jag har egentligen alltid varit vanlig (oh gillar inte det ordet) och nu börjar det sjunka in. Jag har inte så många fantastiska sidor men för att vara helt ärlig har jag inte så många dårliga heller (om inte PMS räknas- men det ser jag som min kvinnliga rätt) 

Så vad skriver man i sin CV när man är ordinär? Jag är ungefär som alla andra fast LITE bättre? Jag kan försöka skryta med att jag jobbat från att jag var 15, men faktum kvarstår att det var svartare än en vinterdag i Norrland, så det kanske man inte borde ta upp. Jag varit ute och rest ett år (den brukar väcka intresse) men att ligga på beachen och dricka billigt vin som saft inte är heller mycket  mycket av en prestation. 

Sammanfattning (CV versionen):

Jag heter Malin, 22 år gammal. Jag har bra betyg och om inte det räcker har jag gjort högskoleprovet (uppmärksamma att jag inte nämner resultat). I min ungdom var jag konstnärlig och jag började jobba redan som 15 åring på ett Cafe inne i stan. När jag tog studenten reste jag till Australien och jobbade ett år för att utvecklas som människa, det är det bästa jag någonsin gjort.

Kram på er