Jag är en vintercyklare!

Vi har länge haft två bilar då min sambo pendlar till Sandviken för att jobba men när han gick hem på föräldraledighet med Åke bestämde vi oss för att göra oss av med Suzuki Balenon (Ballen som vi kallar den) och det är lite som att göra sig av med en gammal vän. Egentligen är det en bil Peter köpte med sitt ex, som han senare köpte ut efter att de gjorde slut men bilen har en speciell plats i mitt hjärta. Den är liksom en bil med personlighet, den skriker när man startar den, treans växel fungerar inte och vad du än gör lägg inte i handbromsen för då kanske den aldrig går ur! "Du, Malin försök att inte svänga så mycket, drivknutarna går snart" Den ska skrotas!

Och då tog jag ett beslut (eller vi), klart att vi klarar oss med en bil. Visst att det är lite klurigare att ta sig till ställen med två barn men det går ju bussar och vi har en cykelvagn.

En ruskig dag i höstas hade jag ett nu-går-vi-till-cykelstället-utanför-jobbet-samtal med en trevlig kollega då vi kommer in på det här med vinterdäck. Jag säger något i stil med "Jag måste fixa vinterdäck" varpå hon säger "Jag har ett par extra hemma som bara ligger för förr hade jag två cyklar på vintern" och på den vägen var det. Dagen efter swishades det lite pengar och jag plockade upp ett par nästan oanvända vinterdäck i personalrummet. Sedan cyklade jag förbi Manges cykelverkstad  (kanon kundservice) på vägen hem och lämnade in cykeln för service och däckbyte. Ganska ofta händer sånna här saker att allt bara går SÅ lätt, det rullar liksom på.

Och det har gått som en dröm att cykla, jag har identifierat mig som en vintercyklare, börjat använda hjälm, haft täckbyxor kalla dagar och jag har känt mig som värsta hurtbullen som gör gott för miljön. Heja Malin!
Tills nu...när snömodden kom. Mitt känsla av hälsosam miljökämpe har bytts ut mot ren skräck. Jag är livrädd för att ramla och få sånt adrenalinpåslag under min 15minuters fegcyklande att jag är skithungrig när jag kommer hem. Med fegcyklande menar jag att jag GÅR i skarpa svängar och övriga väldigt moddiga partier, jag bromsar även i backar och stannar när jag möter bilar osv. Men framför allt är jag livrädd.

Jag hoppas att detta kommer att ge med sig när kommunen hinner ploga bättre eller att jag kommer att vänja mig. Så det som började så superlätt har förvandlats till en redig utmaning. Ahhh

På väg hem idag. Ser du skräcken i mina ögon?