Ok jag måste erkänna att jag varit ”hemma” i Gävle alldeles för mycket på sista tiden. Den här gången skyllde jag på min boklubb som visserligen visade vara en av novembers hittills bästa dagar. Det var så skönt att träffa mina vuxna människor och prata om viktiga saker som FarmVille, böcker och vin…vi är så intellektuella.
Men nu är jag på väg hem och det tar (eller ska bara ta) tre timmar och en dryg halvtimme med världens flashigaste X2000, inkl illamående och en kaffe och bulle för 1200poäng. Man måste ju bara älska SJ, eller det är ju det man tror när man sponsrar dom med stora summor pengar för att få se skyltar som ”Tack för att du valt SJ” vadå tack för att du valt SJ? Herre min gud förra gången jag INTE valde SJ var det en nätt resa på 8 timmar till Östersund. Ok det var billigt men 8 timmar det är en hel arbetsdag.
Men men, jag sitter bredvid en lärarstudent på tåget full fart norr. Jag vet att hon pluggar till lärare inte för att jag pratat med henna utan eftersom det faller sig naturligt att kyvkika på hennes uppsats och lyssna in på hennas privata samtal. Borde bli CIA agent?…kanske eller så är det bara så vi svenskar gör, man kan ju inte prata med nån som man ska åka med i X antal timmar. Men det återkommer jag till. Jag tjuvlyssnade även på den kanske 10åriga snorunge som efter Bollnäs kännde för att säga Max, Max, Max, Max och Max i ett tonläge som får Anna Anka att verka ödmjuk. Underbar technology och Saras Ipod i öronen och jag slapp Max-repeat-as-nesserary och sänkte mitt huvud djupt i en poppig sång…positiva tankar…tänkt positiva tankar. Pip pip och batteriet var dött. Nå ja det är ju bara några timmar kvar, jag menar tre och en halv timma. Max, Max, Max dånade och hanns mamma som jag faktiskt måste ge lite cred försökte i alla fall påpeka att hans tonläga kanske inta var passande.
Nu kanske du tänker så här….Hur hann Malin skriva ett helt inlägga trots sina dyslektiska inslag på tre och en halv timme minus tiden då ungjäveln skrek och lärarinnan jobbade på sin uppstats?
Jo för att ungefär 45 minuter in på tågresan kom det en pling…. Lokförarens stämma sipprade ut ur högtalarna. ”Det har skett en olycka någon stans mellan Ljusdal och Östersund så det blir buss från Ljusdal” Jag tänkte ju direkt på alla underbara serier jag skulle missa en måndagskväll eller jag hade väl mest sett fram emot att få kura ner mig i min egen säng i fostersällning för natten men icke sa nicke. Ca 100 stressade svenskar pressade sig in i tre bussar. Sen omplacerades tre i min utvalda silverfärgade buss i någon slags diskriminerade handling mot de som skulle till Ånge….väskor rotades fram och bussen rullade i en betydligt saktare takt än X2000s.
Nu har jag har småpratat med min påtvingade främling till vänster och han visade sig bo i mitt hus. Trevlig, driven och lyssnade till Kristina Lugn har han utbildat sig till det som jag kanske håller på att begå mitt livs misstag och utbilda mig till. Det finns något väldigt tryggt med att prata med främlingar och jag känner ett litet hopp om framtida trevliga människor som kommer korsa min väg.
