onsdag 20 april 2016

Blod svett och tårar på öppna förskolan

Livet är helt underbart när båda barnen mår bra, skrattar och ler. När jag känner mig viktig på jobbet, när jag känner mig som en människa som är ute i livet...läser, dansar och reser. När vänner kommer hem och säger "åh va fint ni har det...och...titta välkomstdrinkar!"

Pust... så här ser det ju inte riktigt ut.

På jobbet gör vi varje år en medarbetarknät för att se hur nöjda medarbetarna på Gävle kommun är samt för att se vad alla chefer eventuellt behöver titta på. Det har pratats mycket om staplar som antingen är gröna, gula eller röda. De olika staplarna är olika frågor inom olika områden så som gruppen, chefen eller liknande. Som jag har förstått det är gröna staplar lite av en Woop Woop, va bra vi är och trevliga mot varandra också. De gula staplarna är frågor som man bör titta på och försöka åtgärda till nästa år, lite missnöje som inte kan lämnas att gro. De röda....oj oj oj då är det INTE bra, här måste vi agera genast.

Mitt liv känns fullt av gula staplar, om var till exempel inom kategorin BARN. Här vill man ha kvalitetstid, en utmärkt uppfostranspedagogik, läsning, skratt, fysisk aktivitet, kreativa aktiviteter, lagom mängd kroppskontakt och härliga dialoger med sina barn. Ahhhhh!! Här finns det plats för förbättring överallt och då stapeln är gul känns det inte som något man bara vill lämna till nästa år.

Här måste man ju bli SUPERMAMMAN som lagar ekologisk mat direkt när man kommer hem för att sedan gå ut och måla med vattenfärg på gården medan man sjunger uppmuntrande barnsånger, Jasså? du målar på dig själv...ha ha ha va härligt, då måste jag tvätta sen. Och du min underbara son skriker för att du kastade en sten i huvudet på sin lillasyster och nu är den borta. Åh härliga dotter du skriker för att du fick en sten i huvudet, men va härligt vi har det ute i friska luften. Ahhhhhaaa!

Min son som fyller 3 i augusti har blommat ut till ett litet monster. Han kastar allt, hela tiden på alla och jag blir helt knäpp av att säga till honom varje minut. Jag känner mig som världens tråkigaste person. Inte bara det jag har börja höjt rösten på ett sätt som jag INTE är bekväm med, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra, ingenting fungerar.

Inget blir riktigt som man tänkt sig med två små monster. Förra veckan slår jag upp dörren mot en härlig dag fylld av öppna förskolan, skratt och mys...tror jag. Slussar ut min som som säkert kan ta sig ner för de fem trappstegen som leder ner till asfalten, klär på mig i vägen för min dotter som inte säkert kan ta sig ner för trappan, inte för att det hindrar henne från att försöka. Sen är vi påklädda, laddade och en minut sen till grannarna (Peters systers sambo med barn) som ska följa med. Pow...ingen vagn av våra två vagnar, dubbelvagnen står i tryggt förvar på Peters jobb i bilen och den andra (som jag senare fick veta och hämtade upp) stod kvar i lekparken från dagen innan. Ok, vi kan fixa det här, lånar vagn av grannarna och slänger i båda barnen. Off we go, mot öppna förskolan.

Lek, skrik och prat med andra föräldrar rullar allt på helt ok i ca 30 minuter, sen är det sång. Jay! Sångstund skriker alla barn och vi går in till sångrummet. Nu kör vi vad-heter-du-då-sången och vi hinner ungefär 3 barn innan sonen missbedömmer var golvet är och slår i näsan. Aj aj aj men framför allt blod blod blod. Röd stapel! Röd stapel! Jag slänger över dottern till min svåger (som jag tror att han blir om alla skulle gifta sig) och springer till toaletten med den blödande sonen. Jag gör det här med en lite galen bry-er-inte-om-oss-min och jag kväver en instinkt att fortsätta sjunga vad heter du då? för att visa hur mycket jag har läget under kontroll.

Min son är lite av en näsblödare så det tar inte många minuter att lugna honom och få in en bra baddningsrutin som duger för att gå in igen. Han tycker att det ska bli kul att sjunga igen...men nej nej. Medan vi var borta har min mammiga dotter helt brutit ihop och skriker som om jag lämnat henne 4life. Ahhh...kram kram...badda blod...nu sjunger vi...tra la la. Ok jag ger upp, fnissar lite nervöst och försöker smyga ut med mina barn. Pjuhh, nu är det över, vi går och leker lite. Alla lugnar ner sig och efter ca 7 minuter kommer resten av gänget. Skrattar lite nervöst när jag frågar min eventuellt framtida svåger om det var trevligt och får till svar "det var lite svårt att få bra stämmning efter det där..."

Livet är ju inte tråkigt illa fall...

måndag 25 januari 2016

Yasuragi

Det här är INTE ett sponsrat inlägg....

Igår packade vi det sista och åkte mot Årsunda vid 08.00, lämnade barn, tog en kopp kaffe och preppade de redan överinformerade farmor och farfar (som har barnen varje fredag). Sen körde vi helt enkelt mot Stockholm, bara jag och min sambo. Roade oss med introtävling, radio-edition som jag fick storstryk i, men inte är väl jag sur för det?...fortfarande...nej?

Vi köpte till ett kom tidigt-paket så att vi fick tillgång till badet från 10.30 och lunch. Sen fick vi tillgång till rummet vid kl 15. Alltså det här rekommenderar jag alla! Vi kom tyvärr inte dit förrän 12 med det var var lätt värt de extra 400kr/person ändå. Omklädningsrummen var superfräscha, lunchen var gudomlig och det är ju inte som att vi skulle ha varit på rummet ändå.


Så vi badade, ute i bubbelbad, inne i storpool och kallbad efter lite bastu. Vi hängde i quiet lounge där man finner vaggande fåtöljer. Man bara gosar ner sig under filtar som finns överallt och sedan slår man igång fåtöljen, finns att välja liggande eller sittande mode. Jag läste lite (Oscar och Boel, återkommer på den punkten nr jag läst klart), sov lite, drack lite grönt te och åt lite frukt innan lunch som vi hade bokat till 13.30. Det finns inte ord nog för att beskriva hur avkopplad man blir efter bara 1 timme.



Vid 13.25 strosade vi iväg mot restaurangen som verkligen levererade. I vårt lunchpaket var det en bestämd förrätt som igår bestod av laxtartar, helt utsökt! Sen fick man välja en huvudrätt och det fanns 5 olika sushirätter eller 5 olika varmrätter att välja på. Jag gick för chefs choice sushi och blev inte besviken, vilken lunch! Efter det gick vi tillbaka till badet och hänge lite innan vi checkade in på rummet som låg 2 meter från loungen. Allt vara bara SÅ bra.



Innan middagen 18.30 klämde vi in 10 minuter fiskSPA, ni vet när så fiskar äter döda hudceller från fötterna eller dom säger "döda" hudceller men jag är säker på att de skulle äta vilka hudceller som helst om de bara fick chansen att äta så länge. Jag har gjort det här en gång tidigare och det är Så läskigt men också härligt. Det var en jättetrevlig tjej på max 20 år som serverade oss öl och vin medan hon informerade oss om fiskarna. Mycket intressant...tydligen har de fiskarna under ett år och efter att de blivit 7-10 cm långa skickas de vidare för helkroppsbehandlingar. Den finns en salong inne i Stockholm som tar över fiskar för detta, tydligen. Jag känner bara HELKROPPSBEHANDLINGAR, ahhhh va läskigt.

Efter att vi druckit upp gick vi upp till restaurangen där vi träffar den trevligaste servitrisen jag någonsin träffat. Hon var bara så himla kompetent och intresserad, tog sig tillräckligt med tid för oss att vi kände oss redigt informerade men inte för mycket så att det känns som att hon var en del av sällskapet. Och ni vet när servitriser kommer och frågar om "det smakar bra?", jag tycker alltid att det känns som att de gör det för att de måste men inte den här kvinnan, det verkade verkligen som att hon ville veta. Inte nog med det, hon  tipsade om vin och fixade sockerfri efterrätt till mig trots att Peter berättade att det "bara var ett nyårslöfte".

Nu till maten, mmmmmm, i det här paketet fick man välja 2 förrätter, en varmrätt och en efterrätt. Vi satsade på en varsin pilgrimsmussla som bara smälte i munnen, biffsashimi som var himmelsk och dumplings med soyasås till förrätter. Well done köket...well done. Till varmrätt åt vi båda hjortstek med rödbetskräm, yum och Peter avslutade med någon efterrätt som jag inte ville veta så mycket om då jag inte äter socker 2016, han tyckte att det var skitgott. Jag fick en så stor fruktsallad med melonsås att jag nästan skämdes. Jag är lite så att jag inte vill vara till besvär och nu visste jag ju att någon hade stått och gjort det här just för mig. I alla fall, det var underbart gott, dom hade också rivit över lite råchoklad. Så det är kan varit den ända gången i år jag äter choklad!

På Yasuragi har de ett program med pass som alla får gå på och vi gick på ett i morse. Klangresa, OMG! Man ligger ner på golvet med en filt över sig medan en kvinna med otroligt lugnande röst informerar att hon kommer spela på tibetanska skålar som har 7-14 olika metaller i sig. Det kallas för klangmassage och olika skålar masserar på olika delar av kroppen. Wow, jag håller med, det kändes verkligen i olika delar av kroppen, illa fall de skålar jag var vaken för att känna in. Jag sov ca 40 av de 45 minuterna och det menar jag på bästa sätt.


Nu är jag klar med att göra reklam för Yasuragi, jag ger helhetsutlevelsen 6 av 5. Kunde inte varit bättre. Jag och Peter (som är minst lika nöjd och pratade om att stanna en natt till) ska eventuellt göra det här till en tradition.


tisdag 12 januari 2016

Jag är en vintercyklare!

Vi har länge haft två bilar då min sambo pendlar till Sandviken för att jobba men när han gick hem på föräldraledighet med Åke bestämde vi oss för att göra oss av med Suzuki Balenon (Ballen som vi kallar den) och det är lite som att göra sig av med en gammal vän. Egentligen är det en bil Peter köpte med sitt ex, som han senare köpte ut efter att de gjorde slut men bilen har en speciell plats i mitt hjärta. Den är liksom en bil med personlighet, den skriker när man startar den, treans växel fungerar inte och vad du än gör lägg inte i handbromsen för då kanske den aldrig går ur! "Du, Malin försök att inte svänga så mycket, drivknutarna går snart" Den ska skrotas!

Och då tog jag ett beslut (eller vi), klart att vi klarar oss med en bil. Visst att det är lite klurigare att ta sig till ställen med två barn men det går ju bussar och vi har en cykelvagn.

En ruskig dag i höstas hade jag ett nu-går-vi-till-cykelstället-utanför-jobbet-samtal med en trevlig kollega då vi kommer in på det här med vinterdäck. Jag säger något i stil med "Jag måste fixa vinterdäck" varpå hon säger "Jag har ett par extra hemma som bara ligger för förr hade jag två cyklar på vintern" och på den vägen var det. Dagen efter swishades det lite pengar och jag plockade upp ett par nästan oanvända vinterdäck i personalrummet. Sedan cyklade jag förbi Manges cykelverkstad  (kanon kundservice) på vägen hem och lämnade in cykeln för service och däckbyte. Ganska ofta händer sånna här saker att allt bara går SÅ lätt, det rullar liksom på.

Och det har gått som en dröm att cykla, jag har identifierat mig som en vintercyklare, börjat använda hjälm, haft täckbyxor kalla dagar och jag har känt mig som värsta hurtbullen som gör gott för miljön. Heja Malin!
Tills nu...när snömodden kom. Mitt känsla av hälsosam miljökämpe har bytts ut mot ren skräck. Jag är livrädd för att ramla och få sånt adrenalinpåslag under min 15minuters fegcyklande att jag är skithungrig när jag kommer hem. Med fegcyklande menar jag att jag GÅR i skarpa svängar och övriga väldigt moddiga partier, jag bromsar även i backar och stannar när jag möter bilar osv. Men framför allt är jag livrädd.

Jag hoppas att detta kommer att ge med sig när kommunen hinner ploga bättre eller att jag kommer att vänja mig. Så det som började så superlätt har förvandlats till en redig utmaning. Ahhh



På väg hem idag. Ser du skräcken i mina ögon?

söndag 10 januari 2016

Underbara söndag


Nu verkar det som att diareer och slöhet har försvunnit för samtliga familjemedlemmar. Idag har vi bara mysigt, gosat men framför allt har vi varit ute i snön och åkt bob, TVÅ gånger, en tur på förmiddagen och en på eftermiddagen. Det har varit helt underbart.



När vi kom hem från förmiddagsturen och Peter gick upp med Åke som somnade till på bobben hade jag och Märta en liten photo-session. Jag älskar rosiga kinder men mest av allt älskar jag när mina barn är glada.

       








Jag vill tacka för en fantastisk avslutning på en tuff vecka och jag hoppas verkligen att snön får stanna kvar. Jag älskar snö och barnen har fått flera pulkor och en awsome bob i jul. 
Se upp i Sätrabackarna!










Spyor och bajs

Oj vilken vecka!

I måndags åkte jag till jobbet efter en lång och härlig julledighet. Ett nytt spännande år och jag och familjen är pepp på det "nya". Div. sparår, träning, familjemys osv. Tyvärr hade Åke kräks under helgen men vi andra mådde toppen.

Cyklade till jobbet och trodde att jag skulle sitta själv som man ofta gör när man jobbar på skola under lov. Men icke sa nicke... plötsligt dyker bibliotekarien upp! Bam bam bam! Det är så att när jag var föräldrarledig med Märta slutade bibliotekarien (som jobbat i 19år). Hon liksom var biblioteket, hade byggt upp, köpt böcker och varit med och bestämt när de byggde om och rustade upp hela bibblan. I alla fall en super bibliotekarie slutar och jag är helt inne i min bebisvärld. Medan jag är borta anställer dom en bibliotekarie, en kvinna som alla pratar gott om. Hon är gravid och går på sin föräldraledighet innan jag kommer tillbaka i augusti så när bibliotekarien, som jag ska dela rum och arbeta med ca 30timmar i veckan dyker upp är det en BIG deal. Vilken kvinna, SUPER-trevlig feeling good.

Kommer hem och packar inför min och Peters vi-firar-4-år-tillsammans-resa till Yasuragi, SPA på Hasseludden. Komtidigt-paket med lunch, bad, middag, övernattning och lugn och ro. Ahhh. Vi, trots vår naturliga impulser att stressa i sista stund packar klart allt till barnen som de behöver hos farmor och farfar. Ringer och dubbelkollar att allt med bilbyte är klart, vi vill att dom ska kunna skjutsa barnen i bilstolar om det skulle hända något.  Jag vill att du ska förstå hur pepp och väl förberedda vi var för att förstå hur stor kontrast det blev mellan våra förväntningar och verkligheten. Vid kl 01.00 börjar min lilla Märta att kräkas, vi mailar Yasuragi i hopp om att vi får boka om. Vid ca 4 kräks även jag och om vi ska vara ärliga mår ingen bra, ev. Åke. Sedan följer missär, det är spyor på golv (omöjligt att fånga upp spyor när en ettåring kräks, det är liksom utan förvarning) det kräks i soffan, PÅ mig vid flera tillfällen, i sängar osv. Fy vad det är äckligt att torka upp spyor. Nu är det så att vi var SÅ slut jag och Peter, tyvärr var Åke INTE slut så vi kallade på förstärkning och farmor och farfar kommer till räddningen.





Vi hade inte orkat ha Åke hemma just den dagen och just nu kanske det låter som en ursäkt, så här i efterhand när vi vet att vi smittade dom med magsjuka och det är det nog också. Förlåt svärmor och svärfar....

Jag har pratat om de här få dagarna som det värsta jag varit med om, någonsin. Men då visste jag inte vad som väntade på McDonald igår. Nu är det här flera dagar efter magsjukedramat och vi är pigga och behöver åka ner på stan för att köpa ettårspresent till barnens kusin. Det gick så smidigt, vi var ner på Åhlens och där var den, presenten, check! Sen bar det vidare till Stadium för att köpa ett par fleecebyxor till Märta då det helt plötsligt blev skitkallt, easy-peasy, check! Vidare till Lindex för att köpa lite ullstrumpor, check! Men tiden rann iväg och för att inte få supers hunger-griniga barn gick vi till McDonalds för att ge dom något att äta. Det är värt att nämna att Märta har gnällt lite under shoppingturen men man vet inte riktigt med henne just nu då hon är i en super-mammig period.

Måltiden avslutad då jag och Peter oroat ser på varandra, det är en ömsesidig föräldrartankte "hon klämmer" Pooptime så att säga. Nu är det så olyckligt att vi GLÖMT skötväska div. blöjor, våtservetter, ombyte mm. Så Peter tittar ner i Märtas byxa och säger något likände "Uhh, va fan?!" innan han drar iväg för att köpa blöjor. Jag roar kidsen när Peter är borta. När Peter kommer tillbaka är det lite som att hon badar i bajs. Det har liksom vällt över blöjkanten och ligger uppskattningsvis 2 dl ljusbeige bajs i barnstolen. Men va fan?!

Vi tar med hela barnstolen och familjen in på handikapp/skötrummstoaletten och vet inte riktigt vart vi ska börja. Men det vet Åke, han ska skrika! Så när jag lyfter upp Märta med bajs överallt, till och med droppandes skriker min tvååriga son i ett hörn och jag och Peter försöker lista ut hur vi ska göra detta utan att få bajs precis överallt. Vi måste skölja av henne! Njae, tyvärr är det isvatten på toaletterna på McDonalds. Så vi tar av henne kläderna och beslutar att dom är utom allt hopp, vi slänger dom. Något Åke inte tycker är Ok, han går över från att bara skrika rakt ut till att skrika KLÄDERNA! MÄRTAS KLÄDER! Så snabbt jag kan samlar jag först ihop bajset så gott det går innan jag svabbar av henne med våtservetter. Sedan sätter Peter ner henne på skötbordet och jag drar av handfatet, där Märta halkat runt i bajs med lite papper. Voila! Sedan går jag ut med vår hysteriska son för att lugna honom och eventuellt alla andra som blivit oroade av allt skrik. Peter slänger på Märta en av Åkes (tack gode gud att vi tog på honom dubbla) tröjor och de nyligen inköpta fleecebyxor.

Nu är det ju lite kaos på toaletten, vi vet inte riktigt hur vi ska göra med bajsbarnstolen som står kvar så jag går ner till kassan, då jag inte hittar nån annan personal och försöker fråga lite fint om en städare. Jag tror jag att det sa var "det har hänt en sak där uppe", killen tittar skeptiskt på mig...vadå? Vad har hänt? Jag tänker att jag inte vill använda ordet bajs i kassan där människor köper mat men det finns ju inget finare sätt att säga det på. "Min dotter har bajsat ner en av era barnstolar och vi behöver hjälp att ta reda på det" he he jag ler mot andra kunder och vill egentligen varna dom, gå inte upp, gå inte upp. Killen i kassan pekar ut en stackars man som går upp för att hjälpa Peter, stackas stackars man. Nu vill jag varna känsliga läsare, så här såg det ut EFTER att vi tagit bort det vi kunde.



Vi kommer aldrig att med heder återvända till McDonald, jag är SÅ lessen städmannen.

måndag 21 december 2015

Nu är det jul igen...

Det har varit ett par tunga två veckor, då jag har varit sjuk. Jag hatar att vara sjuk men det jag hatar mer är att vara HEMMA sjuk! Första veckan gick jag utanför hemmet tre gånger. Men nu ska vi blicka framåt och vara pepp inför jul.

Detta kommer ganska naturligt för mig då min mamma är lite av julen själv. Jag är uppväxt med julpyssel, julmusik, paketkalender, julgodis, julmat, julgardiner, julstjärnor, julgranar (pluralis), juldukar men framför allt en magisk känsla. När jag var liten började julen i tid och det var en fantastisk väntan till den stora dagen som av någon anledning, trots skyhöga förväntningar, gjorde en besviken. En stor del av julen (som mycket av min uppväxt) bestod av bak. Det berättas fortfarande om när jag var liten och klättrade upp på diskbänken och hann få i mig hälften av dubbelsats-mormors-pepparkaksrecept-pepparkaksdeg. Jag kommer ihåg det som att vi bakade pepparkakor i evigheter. Nu när jag själv bakat mormors pepparkakor (enkel sats) tycker jag fortfarande att det tar en evighet. OMG! Hur mycket pepparkakor gjorde vi egentligen? Och åt vi allt?



I år går jag lite i min pappas spår och chillar med julen. Det blir inga pepparkakor från grunden. I år blir det bara lakritskola och så testar jag mig på de latas julgodis...bräck. Div. smält choklad med lite mandel, hasselnötter och småbitar av Rollo på. Jag tänkte så här: Mörk choklad, mmmm, nötter fungera fint med mörk choklad men sen vill jag ha nåt mer....kola. Ska jag göra kola? När, jag hacka Rollo. Jag är helt enkelt småbarnsförälder to my core. Kan varmt rekommendera detta, tog mig max 10 minuter. Smälte chokladen i micron och allt....temperera choklad, vad är det liksom? Bredde ut chokladen på ett bakplåtspapper, fördelade nötter och rollo lite fint och vips in i kylskåpet. Låt stela, bryt och lägg i fin burk för bästa Ernst-effekt.






Nu tillbaka till det här med julkänsla. När jag var liten och vaknade på julaftonsmorgon förväntansfull som alla barn och tassade ner för trappan möttes jag alltid av en magiskt doftande julgran. Och det här var inte vilken julgran som helst, den här julgranen var klädd av tomten mitt i natten när vi sov.

Hur mysigt var inte det?!
Det var grymt, så nu ska mina  barn få vakna till samma magiska julgran när de växer upp. Jag och min syster har pratat mycket om det här, hur mamma hittade på att det var tomten som klädde granen för att hon skulle få klä granen själv. Det var inga smältkarameller i vår gran om man säger så. Men hur det än var så var det magiskt...tills vi var stora nog att hjälpa mamma klä granen mitt i natten  när vår lillebror sov (han är sladdis). Så det planerar jag för mina barn och jag hoppas att fler hänger på och gör detta till den fantastiska jultradition det borde vara. Min son är redan pepp och vill att tomten ska klä den NU!

Nu måste jag gå, min lakritskola är 114 grader och snart klar.

Bjällerklang!

fredag 11 december 2015

Sjuk hela veckan

Jag har varit sjuk hela veckan, HELA VECKAN! Jag började med en redig ögoninflammation, yes vi pratar om barnsjukdomen som ska smitta som tusan (men jag har inte lyckats smitta någon). Feber på det och kroppen börjar producera snor och slem. Feber, feber och feber och sen PANG! Vaknar mitt i natten, "jag kommer att spy", ligga lite och frossa på badrumsgolvet innan kroppen beslutar att INTE kräkas...det här fixar vi på annat sätt. Helt frossig och ont i magen HELA följande dagen. Och sen igår kom det ut så att säga...the right way.

Det har varit SÅ tråkigt den här veckan så nu drar jag på mig finkläderna och festar loss.

PS. Skämtar, har fortfarande diare och har inte varit ute på krogen sedan 2013 😜