Livet är helt underbart när båda barnen mår bra, skrattar och ler. När jag känner mig viktig på jobbet, när jag känner mig som en människa som är ute i livet...läser, dansar och reser. När vänner kommer hem och säger "åh va fint ni har det...och...titta välkomstdrinkar!"
Pust... så här ser det ju inte riktigt ut.
På jobbet gör vi varje år en medarbetarknät för att se hur nöjda medarbetarna på Gävle kommun är samt för att se vad alla chefer eventuellt behöver titta på. Det har pratats mycket om staplar som antingen är gröna, gula eller röda. De olika staplarna är olika frågor inom olika områden så som gruppen, chefen eller liknande. Som jag har förstått det är gröna staplar lite av en Woop Woop, va bra vi är och trevliga mot varandra också. De gula staplarna är frågor som man bör titta på och försöka åtgärda till nästa år, lite missnöje som inte kan lämnas att gro. De röda....oj oj oj då är det INTE bra, här måste vi agera genast.
Mitt liv känns fullt av gula staplar, om var till exempel inom kategorin BARN. Här vill man ha kvalitetstid, en utmärkt uppfostranspedagogik, läsning, skratt, fysisk aktivitet, kreativa aktiviteter, lagom mängd kroppskontakt och härliga dialoger med sina barn. Ahhhhh!! Här finns det plats för förbättring överallt och då stapeln är gul känns det inte som något man bara vill lämna till nästa år.
Här måste man ju bli SUPERMAMMAN som lagar ekologisk mat direkt när man kommer hem för att sedan gå ut och måla med vattenfärg på gården medan man sjunger uppmuntrande barnsånger, Jasså? du målar på dig själv...ha ha ha va härligt, då måste jag tvätta sen. Och du min underbara son skriker för att du kastade en sten i huvudet på sin lillasyster och nu är den borta. Åh härliga dotter du skriker för att du fick en sten i huvudet, men va härligt vi har det ute i friska luften. Ahhhhhaaa!
Min son som fyller 3 i augusti har blommat ut till ett litet monster. Han kastar allt, hela tiden på alla och jag blir helt knäpp av att säga till honom varje minut. Jag känner mig som världens tråkigaste person. Inte bara det jag har börja höjt rösten på ett sätt som jag INTE är bekväm med, men jag vet inte riktigt vad jag ska göra, ingenting fungerar.
Inget blir riktigt som man tänkt sig med två små monster. Förra veckan slår jag upp dörren mot en härlig dag fylld av öppna förskolan, skratt och mys...tror jag. Slussar ut min som som säkert kan ta sig ner för de fem trappstegen som leder ner till asfalten, klär på mig i vägen för min dotter som inte säkert kan ta sig ner för trappan, inte för att det hindrar henne från att försöka. Sen är vi påklädda, laddade och en minut sen till grannarna (Peters systers sambo med barn) som ska följa med. Pow...ingen vagn av våra två vagnar, dubbelvagnen står i tryggt förvar på Peters jobb i bilen och den andra (som jag senare fick veta och hämtade upp) stod kvar i lekparken från dagen innan. Ok, vi kan fixa det här, lånar vagn av grannarna och slänger i båda barnen. Off we go, mot öppna förskolan.
Lek, skrik och prat med andra föräldrar rullar allt på helt ok i ca 30 minuter, sen är det sång. Jay! Sångstund skriker alla barn och vi går in till sångrummet. Nu kör vi vad-heter-du-då-sången och vi hinner ungefär 3 barn innan sonen missbedömmer var golvet är och slår i näsan. Aj aj aj men framför allt blod blod blod. Röd stapel! Röd stapel! Jag slänger över dottern till min svåger (som jag tror att han blir om alla skulle gifta sig) och springer till toaletten med den blödande sonen. Jag gör det här med en lite galen bry-er-inte-om-oss-min och jag kväver en instinkt att fortsätta sjunga vad heter du då? för att visa hur mycket jag har läget under kontroll.
Min son är lite av en näsblödare så det tar inte många minuter att lugna honom och få in en bra baddningsrutin som duger för att gå in igen. Han tycker att det ska bli kul att sjunga igen...men nej nej. Medan vi var borta har min mammiga dotter helt brutit ihop och skriker som om jag lämnat henne 4life. Ahhh...kram kram...badda blod...nu sjunger vi...tra la la. Ok jag ger upp, fnissar lite nervöst och försöker smyga ut med mina barn. Pjuhh, nu är det över, vi går och leker lite. Alla lugnar ner sig och efter ca 7 minuter kommer resten av gänget. Skrattar lite nervöst när jag frågar min eventuellt framtida svåger om det var trevligt och får till svar "det var lite svårt att få bra stämmning efter det där..."
Livet är ju inte tråkigt illa fall...
